Nu är det jul igen. Jag tänker på gamla tider då traditionerna var självklara.
Då gick vi upp på jullovsmorgonen för att titta på julkalendern. Sista avsnittet var magiskt. Det hängde strumpor över brasan. Det kunde stå en stor kanna med färdigkokat te på bordet. Det låg pepparkakor och choklad i skålar. Ibland var det till och med snö. Gnistrande vitt puder som täckte fälten nedanför vårt hus och gjorde världen dämpande och skör. Vi åkte till släkten, åt mat och hade tråkigt i väntan på julklapparna. När de äntligen kom var de hur många som helst. Alla hade handlat till alla. Det tog timmar att öppna paketen. Det var viktigt. Vad man fick och vad man gav. Att jag och min bror fick lika många. Hos mormor och morfar fanns skålar fulla med valnötter, hasselnötter, russin, chokladkulor och pepparkakor. Sen blev man trött och sov i bilen på vägen hem. Tillfredställd med denna årets magiska och allra viktigaste dag.
Alla minns och vill bevara. Men tider förändras. Jag dricker kaffe istället för te nu. Jag tittar inte på julkalendern längre. Jag går upp själv på julaftonsmorgonen för att invänta min familj som kommer hem till mig för att äta julfrukost. Det är väl det som är tanken med livet; att man ska skapa det själv och välja vilka traditioner man vill föra vidare och vilka man vill hitta på själv. Men minnen kan ställa till det. Att minnas hur det var då. Hur ska man matcha det igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar