Idag tar allting dubbelt så långt tid att uträtta. Jag äter dubbelt så mycket mat. Jag har ingenting att säga men vill ändå fika och prata länge i telefon. På kvällen pratar jag med en vän om livets bergochdalbana. Varför, frågar vi oss, är livet så nyckfullt? Man hade allt igår och idag finns ingenting. Man längtar efter lugna stunder men väl i dem vill man bara vidare, till folk, till hets, till fest. Vi var båda överens om vad som behövs den kommande veckan: en sista ansträngning med de kvarstående höstkrafterna. Sedan: slänga sig raklång i julens varma ånga och omslutas av ett lugn. Glöggdoft och ingenting att göra på dagarna. Den frestande tristessen som erbjuder allt och kräver inget. På alla slags högtider och lov projicerar jag denna min eviga längtan, en längtan efter lugn och ro. Den är konstant; förhoppningsvis är livet det inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar