Min stad: Gråmulen, kompakt och samma som alltid.
Har varit på ett frostfyllt landet. Berg och stenar klädda i vit mjuk päls. På natten gnistrar berget som självlysande puder i skenet från husets fönsterljus. Jag har, hör och häpna, funnit tillräckligt med ro för att läsa en bok. Framför en knastrande brasa!
Några spartanska dagar har jag lyckats erövra. Dagar som kontrasterat till mitt annars så studsiga liv. Här i stan fungerar jag som en studsboll. Hoppar runt överallt på dagarna och har för bråttom för att andas ordentligt. På landet har jag tvättat ansiktet i iskallt vatten, promenerat på vitmålade ängar och förundrats över vintergatans lysande uppenbarelse på natthimlen.
Vem kan egentligen skilja på havet och det som speglas i havet? Eller skilja på fallande regn och vemodig ensamhet? Sputnikälskling, Haruki Murakami
1 kommentar:
Gud vilket läckert löv! Sjukt nice...
Skicka en kommentar