På långt håll ser det vackert ut

Då insåg jag en sak. Att vi visserligen var fantastiska reskamrater men i grund och botten bara ensamma metallklumpar som var och en följde sin egen bana. På långt håll ser det vackert ut, som fallande stjärnor. Men i själva verket är vi bara som fångar, instängda var och en på sin plats utan att kunna ta sig någonstans. När två satelliters banor råkar korsa varandra, möts vi ansikte mot ansikte på det här viset. Eller kanske också våra hjärtan kan röra vid varandra. Men det handlar om ett ögonblick. I nästa ögonblick är vi tillbaka i vår absoluta ensamhet. Tills vi brinner upp och blir till ingenting. Sputnikälskling