Det går inte att degradera människovärdet. Och varje människa har ett ansvar mot sin egen empati.
Först vaknar jag: dimmigt, grått, kyligt. Det blåser. Jag passerar skolan full med lekande barn och går snabbt förbi tre kvinnor i förkläden som trotsar blåsten och röker. Kappan släpper in kall vind som ilar uppför benen när jag går ner för masthuggstrapporna. Jag ser hustak framför mig. Sommarlöven har för länge sedan ryckts loss från träden och lämnat dem kala och genomskinliga. En man sitter på bänken på trappavsatsen och dricker burköl och röker.
Så börjar min dag. Kaffen på Publik är varm, god och krämig. Americano för 22 kronor. Projektgruppsmötet är segt och irriterande. Doppio är tryggt och lika fullt av förförande tryffeldofter och heta kaffeångor som alltid. I fotostudion kämpar vi med blixtar och ljus, för att få den perfekt spetsiga skuggan under hakan. Sen springer jag hem och äter. Huvudet fullt. Dricker vatten.
Sen ser vi på film. Om en cyborg. För henne är det förbjudet att dagdrömma, vara ledsen, känna skuld, vara tacksam, känna medlidande, vara orolig eller rastlös.
Snälla ta mitt medlidande ifrån mig, ber hon en patient på sjukhuset, så att jag kan döda alla i vita rockar.
Hennes mormor är död och har sagt: Du är en atombomb. Meningen med ditt liv är världens ände. Ladda dig med miljarder volt. Så hon åker ut i storm och letar efter blixten.
Jag går hem och äter kvällsmat. Pepparmyntste. Läser Bang om den kvinnliga skulden. Det klibbiga rosa som fastnar under skorna och lämnar pinsamma avtryck. Jag blir orolig igen. Fortfarande saker att ta tag i. Det där berget tar aldrig slut. Och så vill jag vara en cyborg själv. Utan medlidande, sorg, oro eller rastlöshet. Vad skönt det skulle vara. Och antagligen meningslöst och tråkigt, försöker jag intala mig. Men att machines have less troubles, det är jag säker på.
Att alltid stå för det jag tror på, utan att ängsligt snegla mot utgången.
Det är så man vågar och vill möta sin blick i spegeln. Marcus Birro
1 kommentar:
Frågan är: Var går gränsen mellan människa och maskin? :D
Jag skulle säga att det är våra behov som gör oss mänskliga, våra inre och mycket personliga behov.
Dessa ger oss möjlighet att värdera vår omgivning och våra upplevelser, och i slutändan motiverar oss till handling av egen inre drivkraft snarare än att blint instrueras av andra likt en maskin.
Förmågan att känna behov gör oss mänskliga och för med sig förmågan att känna saknad, abstinens, medlidande, sorg och oro. Så visst, "machines have less troubles" eftersom de saknar den typen av behov.
Men behoven för också med sig förmågan att känna lycka, tillfredsställelse, njutning i alla dess former, glädje, skratt och frid. Förmågan att uppleva något överhuvudtaget, eftersom upplevelser baseras på just känslor och behov.
I framtiden kommer kanske människan allt mer likna en maskin, och maskinerna allt mer likna människor. Eller är vi redan där? Och måste det vara något dåligt?
Skicka en kommentar