En lärdom av en hemskt oproduktiv och osocial helg: Inte maximera allting till en outhärdlig ytterlighet.
Kort o gott: Jag oroar mig för mycket. När jag handlar på ett okonstruktivt (eller ännu värre destruktivt) sätt tappar jag tron på mig själv. Blir rädd för hur mitt liv ska bli.
Mamma är bra när det kommer till sånt här. Allt blir stabilare med tiden. Femtioåringarna var också labila på sin tid. Ni får se. Det jämnar ut sig.
Och jag börjar faktiskt tro på att marken en dag kommer att sluta gunga.
En dag sitter man där med sitt liv, tittar upp från familjealbumet och undrar: vart tog lilla svaga ostabila vilsna jag vägen? Svaret blir förhoppningsvis att det där jagsvaga hittade hem, slog sig till ro och hittade en vacker plats att växa på.
Gonatt*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar