De döda ser ut som vi
några ligger redan ner
andra står kvar, sorgsna
som människor i snö
Idag har vi jobbat för fullt med projektarbete. Massor av kaffe. Lite godis och mycket diskussion och hjärnor på högvarv. Lunchlåda och syrebrist. Men när det är så roligt är tröttheten härlig. Imorgon ska vi redovisa och jag har klippt ihop en film som vi ska visa.
När alla mår dåligt orkar ingen hjälpa någon annan. Hur ska man göra för att ändå kunna ta hand om varandra? Samtidigt som man vill finnas där för sina vänner, vill man också få tillräckligt mycket i utbyte för att orka. Vi behöver tröst. Och jag kan önska att jag var religiös, och tänker att de som är det kanske tycker att vi andra är lite korkade. Det verkar så skönt att känna en trygghet i sin tro. Jag vet att Buddha alltid ser mig, som en thailändare uttryckte det i teve.
betraktade på långt avstånd
ser de ut att bära små eldar
i sina kalla munnar
om man särar deras läppar
är de till brädden fyllda av
berättelsen om det mest perversa:
hur döden parar sig
med livet, hämningslöst
och helt utan skam
/Marie Lundquist (Läs dikten i obearbetad form här)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar