Watch my broken body

Hur ska man kunna acceptera att livet hela tiden förändras och att det som finns idag kanske inte kommer att finnas imorgon?

Svårast är det med människor. Som man älskat. Och som man fortfarande älskar. Och som inte längre är en del av ens liv. Och som man saknar så mycket att man inte vill acceptera att man måste leva i nuet. Man vill bara tillbaka till alla fantastiska stunder som inte finns längre. Som plötsligt blivit till minnen. Minnen som man kan förtränga eller glömma bort. Hur gör man med minnen egentligen? Jag är alldeles för dålig på att vårda dem tillräckligt. Man borde ju njuta av allt som har hänt i livet.

Det finns hur många fallgropar som helst. Hur fan gör man rätt? Det är så otroligt lätt att bara göra fel, ta ett snedsteg och halka ur kurs.

Idag såg jag Les Colporteurs på Röda sten. Där gick de på linor. Hoppade, dansade, voltade. Balanserade med förbundna ögon. Lindansarna blev svävande metaforer för livet och de svårigheter vi alla möter. Livets lina. Man ska inte glömma bort att det är fallet som är drivkraften. Hur vi förhåller oss till fallet. Vi vet när vi ger oss ut på linan att vi kommer att falla. Men vi anstränger oss för att hålla balansen så länge som möjligt.

Föreställningen, La fil sous la neige, bygger på en historia om en lindansare som föll och skadade sig och blev förlamad. Watch my broken body, viskar en röst samtidigt som en kvinna tar sig långsamt och ryckigt fram på en lina. Watch my broken body. Vi vet vad som kan hända men vi ger oss ut där ändå. På linan. Livet är den platta avgrunden som kan slå oss sönder och samman eller rädda oss i fallet. Om man faller och skadar sig, accepterar man det trots att man aldrig kommer att kunna gå igen? Vad är värst: att falla och bli liggande med bruten rygg, eller att ta det säkra före det osäkra och vägra gå ut på linan?

Jag och mamma var i Botaniska imorse.

Foto:Blommor i Botaniska trädgården + En bild tagen av mamma på mig och en blomma.