Vaknar och natten lyser utanför fönstret. Reflektioner i vattenytan. Letar efter stjärnor men det som syns är glänsande Ericsson och Chalmers.
Hur mycket orkar man leva i nuet om man samtidigt är öppen för allt som händer? För att inte hamna i en depression krävs ofta att man tar händelser i ens liv på allvar och bearbetar dem istället för att förtränga dem. Var går gränsen för hur mycket man orkar ta in? Ett visst skydd krävs alltid. Hur långt ska det skyddet sträcka sig? Om man är öppen tar man ju också in allt bra som händer.
Foto:Kusiner på studsmattan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar