Flyga drake

Jag har blivit en sån som måste uppleva något kulturellt för att få kontakt med mina inre (jobbiga) känslor. Jag kan inte bara gråta en skvätt när jag känner att jag måste lätta på trycket. Även om gråten sitter i halsen så kommer den inte ut hur mycket jag än klämmer och krystar. Nu för tiden fungerar film eller scenkonst bäst. Jag måste ha kombinationen av någonting som är visuellt vackert och någonting som är ljudmässigt vackert. Detta ska tillsammans skapa en innebörd av något slag.

Idag såg jag två akrobater som dansade runt på Pustervik. Vid något tillfälle var det snygg ljussättning och lugn och vacker musik som ackompanjerade de båda männen då de gjorde extraordinära och otroligt vackra, poetiska konster.

Sen hyrde jag Flyga drake och då verkligen släppte det. Klumpen i halsen alltså. Som suttit hela dagen.

Detta att man har svårt för att släppa loss när man behöver det kan också leda till "olyckor". Jag glömmer aldrig när jag såg Temptation Island (eller vilken dokusåpa det nu var). Till bölig musik såg jag två människor springa emot varandra i slow motion och förenas i en smäktande kram. Då lossnade det. Jag släppte fram alla mina oförlösta tårar. Kändes såklart lite missanpassat. Men det bevisar hur viktigt det är med kultur. Och ibland spelar det inte så stor roll exakt vad det är vi beskådar. Processen- att vi ser någonting som får oss att uppleva olika saker, kan fylla samma funktion.

Foto:Två hundar utanför Pustervik.