Gråt inte, du är bäst!

Andra skoldagen. Helt slut igen. Vi har lekt lekar och gjort massor av gruppövningar.

Trots en intensiv dag hann jag med en föreställning på Dans & Teater Festivalen. Det var superkoreografen Akram Khan, så jag var tvungen. Och liksom sist var det en strålande föreställning. Åtta dansare med unika stilar och grym teknik. Ensamhet. En kvinna talar om för alla vem hon är och vad hon heter. Ingen orkar lyssna. This is my name! skriker hon. Sedan pratar hon desperat med sin mamma på telefon: Are you lost? You sound lost.

Mot slutet hakar en man upp sig. Med ena armen utsträckt framför sig rycker han som om hjärtat dunkar utanför bröstkorgen. I am stuck, säger han när en kvinna kommer fram för att hjälpa honom. Hon kramar om honom, och han stannar och blir lugn. De andra sluter upp i en gruppkram. En lämnas utanför. Får ta sig in ovanifrån.

På en informationstavla skakas bokstäver fram:

What are you carrying?
Body.
Memories.
Home.
Hope.

Mänskligheten gestaltad genom dans på hög nivå. Riktigt fint!

Jag funderar annars på tröst. Vill kunna trösta mig själv och hitta hjälpmedel. Vill inte bara vara beroende av människor för att få tröst. Tårar är en tröst. Men mer långsiktigt är musiken en tröst. Poesin. Viljan. Att veta vem man är och känna sig bäst. Alla människor är faktiskt bäst. Om alla förstår det och ändå är ödmjuka tror jag att vi skulle få en grym värld full av nyskapande kultur.

Ett ledord: Att veta vad jag vill. Men hur viktigt är det egentligen? Vad är viktigast för att må bra: Att veta vad jag vill, eller Att veta vem jag är? Måste man veta vem man är för att veta vad man vill? Jag börjar släppa det jag vill och fokusera mer på vem jag är. Tänka mer: Vem är jag och vad mår jag bra av. Så kommer det upp en massa saker som jag vill göra.

Glöm inte att du är bäst!

Foto: Röda Sten. Tältet där lindansarföreställningen visades.