Jag sitter vid mitt skrivbord och tittar över älven. Ser ett flygplan dyka upp bakom hustaken. Det viktigaste är att man kan bära sig själv, tänker jag, och ser planet flyga upp i himlen. Släpa sig själv uppför de där backarna. Inte ge efter för sin tyngd. Någonstans blir backen plan igen. Planet blir mindre och försvinner bakom det vita. In i molnen, ut i världen.
Sakerna som ska göras tar aldrig slut. Aldrig någonsin kommer pressen/hetsen/stressen släppa. Om det inte finns något att göra så är det i sig stressande. Och då är jag ändå bra på att ta det (väldigt) lugnt.
Nu: kaffe och skoluppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar