Vi tittar på Mammut, Lukas Moodyssons nya film, och känner sanningen vibrera ut från bioduken. Vi stannar kvar i salongen tills sluttexten har rullat färdigt. Precis så där är det, säger vi. Igenkänningens tillfredsställelse. Vi tittar på varandra med en oändlig blick.
Det handlar om stjärnstoff: hur vi kommer från stjärnorna. Det handlar om likadana människor som lever i samma värld men med vitt skilda referensramar. Det handlar om hon som jobbar så mycket att hon inte hinner umgås med sin dotter, han som åker till thailand och är otrogen och om hon som har flyttat ifrån sina barn för att jobba och ge dem ett drägligt liv. Mobilerna ringer mellan kontinenterna. Precis som valarna som ropar på varandra med kilometer av vatten mellan sig utropar förtvivlade människor: Jag saknar dig! och Var är du? i sina metallicfärgade mobiler.
I Mammut har människorna ångest och sömnproblem. De jobbar för mycket och dör av fattigdom. Deras val styrs av pengar. Kvinnorna gör allt för sina barn. Människor dödar varandra. Man saknar, längtar, sörjer. Mest av allt älskar man. Kärleken blir ett lapptäcke som sträcker sig över hela planeten.
Den där saknaden. När vi promenerar hemåt undrar vi högt om vi kommer att få det liv vi önskar. Jag med mitt kreativa hus långt ifrån stressen. Hon med sin man och sin konst. Ett litet steg i taget, bara vi vågar drömma. Som en väg är livet och längs vägen hittar vi saker att låna med oss en bit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar