Jag drömmer att jag inte kommer in på Kulturverkstan.
När jag vaknar får jag ett sms från Synsam:
Hej Beata Rydén! Vi vill påminna dig om att du har en tid bokad hos oss 2008-05-05 14.30.
Lördag:
På Röhsska ser jag Kanta Horio med långt skägg göra en ljudkonsert med små metallbitar som rör sig efter en magnetplatta och genererar ljud. Detta visar sig vara fantastiskt roligt. Att se de små bitarna uppförstorade på en vit duk, se deras jakt efter vararandra, hur de klänger sig fast på varandra eller stöter bort varandra. Denna smala ljudkonst blir en oväntat komisk skildring av det mänskliga sökandet.
Fredag:
På Atalante gör koreografen David Tanzilli en kort föreställning med sig själv på scen och två andra jag, ett jag i en teve på scen och ett projicerat jag på den vita duken. Han dansar på scen, och samtidigt dansar han i teven och på duken. Jag har sett det förut. Tekniken är simpel. Men jag tänker ändå: Precis sådär är det! Om man glömmer tekniken är det ju riktigt magiskt att få se samma person i olika storlekar göra samma saker.
Nu, Simone, kommer jag igen. Kaffepausen är slut. Man föds ju som bekant inte till MVG-barn, man blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar