Jag somnar mitt på dagen, jag vaknar inte förrän kvart över tre. Jag skulle börjat klockan ett. Jag tittar på mobilen. 15 missade samtal! Jobbet har försökt få tag på mig. Jag blir orolig och undrar hur det har gått för de vårdtagare som jag skulle ha gått till. Dör de nu?
Jag ger mig iväg till jobbet, inställd på att få sparken. Försöker tänka: sånt här händer ibland. Jag är mänsklig.
Sen vaknar jag. Det tar ett tag innan jag förstår att det inte är på riktigt. Tar ännu längre tid innan jag inser att jag inte alls skulle få sparken av en sådan sak. Varför denna rädsla för att vara dålig på jobbet? Jag drömmer ofta sådana drömmar.
Nu har jag just avslutat ett 2 timmar långt telefonsamtal med Katarina. Många ord om ensamhet blev det.
Om varför man är så rädd för att bli ensam. Om varför man kan känna sig extra ensam när man är i ett förhållande med någon. Om varför man känner sig ensam trots att man sitter på ett café med en vän.
Jag försökte komma fram till att ensamhetsrädslan är något positivt, den driver oss framåt och gör att vi öppnar oss för världen. Fast det finns ju väldigt många som inte vågar öppna sig och förblir ensamma.
jag behövde dej
som man behöver en drog för att överleva
jag behövde dej som man behöver luft att andas
Bruno K. Öijer
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar