Du kan väl bli vad du vill? Bara du ser vad du kan och vad du vill. Allt det man har bakom sig kan hindra. Man vill inte glömma. Man vill inte fastna i det förflutna.
Jag pratar med en vän om att se sina mörka perioder som skatter. Har man varit långt där nere har man nuddat den hårda marken och kan ta avstamp från den för att hoppa uppåt. Som Örjan säger: Glädjen blir så mycket starkare när den sätts i relation till ens erfarna sorg.
Inatt dricker jag öl med min psykolog. Vi är på en bar som inte finns, lite utanför stan. Mamma är där. Han skämtar med mig och har andra vänner där. Mamma viskar: Han är bra, Beata. Jag undrar om de tänker bli tillsammans.
Igår slungades jag fyra år bakåt i tiden. Tillbaka till det som var då. Just det, det var såhär det kändes 2004. Nu har jag upplevt det igen. Men jag sitter säkert nu, jag kan lämna känslan efter fem minuter.
Mitt paraply ligger kvar i skolan och det regnar ute. Jag har ingen frukost hemma. Men jag sitter säkert. Jag går aldrig ner för de där trapporna igen. De trapporna som leder till den fuktiga äckliga källaren.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar