Tomhet

Katarina o Jag

Det är så vackert att bo i min lägenhet (ni bara, kan hon inte sluta tjata snart!). Man kan njuta av vädret även när det regnar. Då hänger burriga grå dimmor som slöjor över vatten och land och dämpar ljuset. Det blir ett hav av behagliga gråtoner.

Har fikat på Cigarren med Selma och Örjan. Min latte var extra god idag =)

Har en tryckande tomhetskänsla i kroppen. Den finns alltid där men i förmiddags var den extra stark. Det är som att jag hela tiden måste kämpa för att hålla mig fast vid kanten så jag inte faller ner i avgrunden. Och den avgrunden är hela universum och allt som finns. Så det är en tung tomhet. En full tomhet. En kaotisk tomhet.

Igår var Katarina här och vi pratade om livet. Hon sa att hon mår bra av att planera, ha saker att göra, veta att hon ska göra saker. Jag är precis tvärtom. Man kan undra var mitt påträngande frihetsbehov kommer ifrån? Jag hatar att jobba, att överhuvudtaget skriva in saker i min kalender. Jag vill liksom fika, filosofera, flanera osv. (Lat? Jag? Nejdå.)

Jag tror man har olika tempon i sig. Jag känner många som trivs med att ha ett pulserande liv, pågående saker som händer. Ett liv som inte stannar upp.

Jag bara stannar upp mitt liv hela tiden ha ha. Vänta lite nu Beata det går för fort. Stanna!!!! Och så sätter jag mig och skriver saker i mina färgglada anteckningsböcker. Och så känner jag på mina känslor, dricker en kopp te. Lyssnar på musik. Och sen är jag redo att göra någonting igen. Men inte för mycket. Typ gå ner på stan eller något. Jag tycker det händer tillräckligt mycket saker utan att man behöver planera in att något ska hända. Herregud varje dag är ju som ett helt liv. Vi ska leva så jävla länge!