Pratade länge med mamma igår om vad det är att vara människa.
Vi pratade om det fysiska och psykiska. Kroppen är vår begränsning och samtidigt vår största tillgång. Genom den upplever vi allt.
Jag har gjort en omvälvande förändring av min syn på livet. Har länge sett det lite som en förbannelse att man måste leva. Så mycket vi måste klara av. I mig själv kämpar jag emot hela tiden.
Men nu har jag kommit fram till att det är tvärtom: Vi är alla vandrande knippen, trassliga av energi som blir till olika känslor. För att stilla det kaos vi har i oss (i alla fall jag) har vi fått en kropp som gör att vi kan organisera oss, socialisera oss och ta kontroll över den lilla bit av världen som tillhör oss. På så sätt går vi inte under i oss själva.
Det här är väl lite som när folk är religiösa kanske, det blir så jävla mycket lättare om man strukturerar sin verklighet och ser någon slags förklaring.
Kan nog vara svårt att acceptera hur simpelt allt är också. Att det faktiskt hjälper att träna, städa och ha trevligt. Om du mår riktigt jävla helvetes-dåligt ska du städa i garderoben. Det hjälper.
Fast sen kan det ju hända att man inte vill vara lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar