Motstånd

Det är någonting som gör att jag ser mig själv som en av dem som inte kommer att få det liv jag vill ha. Att jag redan har getts en utstakad väg och inte kan göra så mycket för att ändra riktning.

Jag undrar vilka jag definierar som en av dem. Jag tror det är dem jag tittar på med förakt därför att jag själv är livrädd att hamna i deras situation. Vissa av dem är missöjda, och det är ju skräcken nummer 1. Men sen finns det de som jag tror är missnöjda men som i själva verket är... nöjda.

Det är jag också rädd för. Att sluta kämpa, sluta göra motstånd mot samhällets normer och bara nöja sig. Vara nöjd med att livet innebär en trygg försörjning och sprängfulla lov och helger.

Jag vill att mitt liv, varje dag, ska vara storslaget och spännande. Aldrig tråkigt. Tror det är därför jag funderar så mycket. Som för att fylla livet med någonting mer, intala mig att det är så mycket större än vad det verkar.

Tänk så är det inte det! Tänk så blir jag lycklig snart och låter sorgerna falla i glömska därför att allt det andra, jobbet, middagarna, resorna, tar all plats.

Jag har en diffus bild av att det är viktigt att göra motstånd. Jag tycker att många fler människor egentligen borde protestera och vägra leva i den värld vi lever i. Och så inser jag att jag är en av dem som gör väldigt lite motstånd, utåt sätt. Jag är inte radikal på något sätt. Inte ens min klädstil går emot normen.

De som vekrligen gör motstånd, det är antingen de som öppet protesterar och hela tiden förser oss med nya sätt att tänka eller leva, och så finns det de som vägrar att inrätta sig i vad det är att vara människa. Jag ser det som ett motstånd. Att göra och bete sig på sätt som man egentligen inte ska.

När jag "vill dö" brukar jag tänka: Om allt känns riktigt jävligt en dag kan jag alltid bli galen. Ett slags motstånd.

FLUM. Ja ja ja...

Frej och Karl och Marie var här på söndagskaffe i eftermiddags. Trevligt! Nu är det back to plugget. Fan!

Puss