Vi hade kanske orkat mer om vi sluppit deras skådespel
vi hade kanske fortsatt leva där vi var förenade Andreas Grega
Jag säger som mamma: vi behöver rum att vara i. Stora rum som salar. Som en konsthall med stengolv och eko. Som en ljusgrön skog med mjuka ljud. Som en äng som är tyst. Våra egna drömsalonger.
Jag förlorade min nyfikenhet. Jag gick runt i min hemstad och skavde upp hälarna mot Linnégatan. Jag såg andra människors drömmar uppspikade på husväggar som ett hån mot min egen oföretagsamhet. Tåget hämtade mig på Göteborgs centralstation och körde mig till Stockholm. Nu sitter jag på mitt nya stammisfik och ser snön dansa framför fönstret. Hör vänliga människor bredvid mig dricka kaffe med varandra. Jag bäddar ner mig i ett kreativt lugn. Kvarngatan är som bomull under fötterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar