Hur handen förhåller sig till kroppen, och hur kroppen förhåller sig till maskinen. Är maskinen till för människan eller tvärtom?
Mycket styrs av oro. Att välja, vilja, veta. Rädsla och stress. Sånt där står jag ut med.
Men när evighetsgamla känslor rotas upp, yr runt som vassa partiklar inuti kroppen, då är jag på gränsen. Inte till utbrändhet. Men kanske till att hoppa. Ut ur kroppen. Bara slippa ut ur mig själv och mina mörka vrår. Uppåt kanske. Bortåt. Vartsomhelst. Bara inte här där jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar