Free the balloons

Jag är hemma hos en vän och blir bjuden på kaffe. Hon gör kaffe i sin espressomaskin och jag ber om vatten för att få en americano.

I soffan i vardagsrummet pratar vi färg och inredning. Brutna bitar av mörk choklad ligger på ett fat bredvid två vita blockljus. Ibland tar hon ett av blockljusen och håller i knät. Låter den brinnande lågan värma handflatan. Stryker med pekfingret runt elden så att stearin fastnar på fingertoppen.

Hon berättar om sina planer på att höja taket. Det finns takbjälkar under och man kan installera ett takfönster. Det låter fint. Golvet är redan vitt, som jag vill ha det. Hon planerar att bygga en bokhylletrappa. En sån i kvadrater som ska gå upp ovanför köket. En sån vill jag också ha när jag får plats.

Vi pratar om utseendefixering. Sjuka ideal som ser just sjukliga ut. Vem tycker att det är snyggt med ett sterilt ansikte utan skrattrynkor?

Vidare avhandlar vi det dåliga samvetet. Att aldrig känna sig nog. Att låta samhällets fantasibild löpa ända in i hjärtat och påverka ens självkänsla. Äter inte tillräckligt nyttigt. Tränar för lite. Städar för sällan. Hur det enda man kan göra är att ständigt granska sig själv för att inte gå i alla fällor. Vems är komplexen, dina eller deras?

Sedan lagar hon mat. Jag ser kniven hacka lök, potatis, palsternacka, vitlök. Lysande vitt havssalt står i en skål på köksbordet. När hon står vänd mot spisen ser jag hennes ansikte som en svag reflektion i den blanka fläkten.

Vi avverkar olika par i vår vänskapskrets. Jag känner tillfredsställelsen i att inte vara bitter. Som vanligt går kärlekslivet åt helvete, men mitt i allt mår jag bra och känner mig helare än på många långa år.

Jag och mamma konstaterade att vi människor är som träd. Vi genomlever våra alldeles egna årstider. Ibland blommar vi. Löven är det vi samlar på oss: karriär, vänner, familj, pojkvän, intressen, hem, saker. Även om det kommer en storm som sliter loss alla löv ska du stå stadigt kvar, med rötterna i marken. Du är stammen och fastän alla dina löv faller av står du kvar. Du faller inte för vinden.

Jag blir i alla fall stolt. Där står hon och lagar mat. Där står hon med ett liv som hon hanterar och reflekterar över. Där står hon och existerar. Och där sitter jag, mitt i ett liv, och är nog i mig själv. Vi står i köket och duger. Tänk att vi klarar det, tänker jag. Tänk att ångesten och ensamheten ännu inte har vunnit. Och kanske aldrig kommer att vinna.