Det snöar ute. Jag sover tungt, vaknar av att larmet ringer, går ut i köket med min bok. Kokar vatten och gör lapsangte i en svart kopp. Skär upp frukt som jag lägger på ett fat. Tänker kanske blir det vitt i jul. Ser människor med hundar, sopbilen med sin svans av soplådor, kvarlämnade vita snöflingor i luften. Tittar in i dagiset på hörnet; adventsljusstakar i fönstren, tomt i sandlådan ute på gården.
Idag ska jag fika med farmor, vi brukar sitta på Le Petit Café. Dricka kaffe och äta någonting sött. De har mörka chokladplattor med frukt och nötter på. En sån ska jag ta.
Lea i boken har insett. Hon har insett hur hemsk hennes man är och hur olycklig han gör henne. En natt blir han galen. Våldsam och skrikande. Nästa morgon flyr hon och mitt hjärta darrar av nervositet och lättnad när jag läser att hon äntligen har fattat och att hon äntligen gör någonting åt sin situation.
Jag vet inte varför men när jag tittar på de där gardinerna är det som att jag plötsligt inser att jag är väldigt olycklig. Det är som om en ny tanke vaknar i mig. Mitt försvar skalas av och jag förstår att detta aldrig kommer att gå, att jag måste ta mig ur skiten, komma upp till ytan igen och få luft.
Ur Allt är bara bra, tack av Moa Herngren
Försvaret. För att vi vill rädda oss själva från det onda. Vi bygger murar runt vårt inre för att bevara tanken om det vackra oskyldiga. Men precis som för Lea faller det till sist.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar