- Du säger väl till om du behöver hjälp? Vad det än är?
Jag ler. Kramar tillbaka. Tyngden släpper lite. Det är klart att jag berättar. En liten skärva i alla fall. Berättar inte om det andra. Min utmattning. Känslorna jag tränger undan. Jag orkar inte. Jag vill inte. Vill inte att någon, inte ens mamma, ska veta hur det verkligen ser ut bakom kulisserna. Vill inte att det ska bli verklighet. För det ska bli bra. Alla kommer att må bra igen. Med medicin och soliga, klarblå dagar. Ingen ska lämnas ut. Ingen ska dömas. Alla ska räddas.
Ur Allt är bara bra, tack av Moa Herngren.
Lea i boken tränger undan sina känslor. Det viktiga är att omgivningen inte ska se alla sprickor i fasaden. All olycka som döljer sig bakom leendena, jobbet och den fina familjen med en nyfödd bebis.
Lea är totalt ensam i sin olycka. Det är smärtsamt att läsa. För varje ord jag läser river det i mig.
Vikten av att aldrig tystna, säga Allt är bara bra tack, när helheten är överjävlig och livet en kamp för att hålla sig över ytan. När man vägrar acceptera sin olycka och kör på trots allt.
Så många människor som kör på trots allt. Som ställer sig i ledet med breda leenden och små små inre barn som har dött för länge sedan. Lea tar hand om alla människor men inte om sig själv. Det viktigaste för Lea är att tillfredsställa andras behov, för då vet hon att allt kommer att bli bra till sist.
Ibland är det nog den största lögnen av alla: Allt kommer att bli bra. Blir det verkligen det om man förtrycker sin person, förtränger sina känslor och aldrig berättar för någon hur man mår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar