Snedsteg

Såhär ser det ut hos mej just nu





Nick Drake rullar i min gamla cdspelare. Fönstren är streckade av vattendroppar. Det regnar och är grått. Jag är fortfarande helt slut. På söndag ska jag åka till Amsterdam och gör allt för att restaurera mig inför resan. Detta innebär alltså skolk, godis, chaite och mer eller mindre intressant lektyr i både tidningsformat, bokform samt ettor och nollor.

I Bang skriver Sonja Schwarzenberger om vårdstrejken. Rubriken är Vem vill jobba på sjukhus? och Sonja återger vad hennes mamma har sagt: Akta dej för att bli sköterska, då kommer de köra med dej! Hon beskriver hur en doktor kommit insläntrande sent till ett möte utan att be om ursäkt. Hur han avbrutit diskussionen och som grädde på moset slängt upp fötterna på bordet.

Förra veckan skrev en av våra föreläsare på Kulturverkstan upp tre punkter på tavlan:

1. Kvinnor förlåter män för allting.
2. Män förlåter män för nästan allting.
3. Kvinnor får nästan ingen förlåtelse från någon för något.

Detta var ingen teori hon hade kommit fram till, det var en iakttagelse vars sanning hon fått bekräftad för sig gång på gång i sitt yrkesliv. Rester av ett samhälle som tvingar in människor i mönster.

För ett par veckor sedan jobbade jag extra på hemtjänsten i Linné. Ett jobb jag har försökt göra mig av med i flera år, utan att lyckas. När pengarna är slut och de ringer (de slutar aldrig ringa) så är det i alla fall ett jobb. Mitt problem är att jag mår dåligt av att torka bajs, koka gröt och servera whiskey till bittra människor. En burrig liten fågel kvittrar i mitt öra att man borde bli glad av att få hjälpa till och känna att man behövs för människor. Men jag tycker jag gör nog för mina vänner och vill helt egoistiskt ha ett så roligt och icke belastande liv som möjligt.

I alla fall så tar jag en cigg i pausen och joinas av två fastanställda kvinnor. De har tydligen haft ett ovanligt personligt gruppmöte för de pratar om varför de inte vill dela med sig av sitt privatliv inför sina arbetskollegor. Då säger den ena:

Varför ska jag berätta hur jag hamnade här? Det största misstaget i mitt liv! Jag har inget behov av att någon annan ska veta hur det gick till.

Jag sätter röken i halsen och börjar rabbla min hemtjänsteramsa för mig själv: Du är inte som dem Beata, du kommer inte fastna här och du röker bara ibland, du är ung och vital och dansar till hiphop på helgerna, du är inte som dem!

Det är just detta misstag man får höra om när man jobbar inom hemtjänsten. Så många som aldrig hade tänkt det här egentligen. De hade andra visioner men fastnade på sitt sommarjobb och blev kvar i trettio år. Det finns en bitterhet, ett dovt missnöje som sipprar igenom allt som görs på arbetsplatsen. Och vi vikarier som kommer utifrån tassar på tå för att undvika samma fällor som de gick rakt in i.

Sonja skriver: Torka skit och tömma askkoppar kan man nog komma över, men den ångestfyllda stämningen i personalrummet, det elaka skvallret. Det är svårt.