Katastrof

jag ska tro på att det går, går
att inte inordna sig i en kategori
förbli trogen våra oroliga
liv

Slående hur lika man är, fastän det skiljer decennier. Inte lika rädda kanske, men rädda för, och om, samma saker. Ensamhet, bekräftelse, relationer, livsdrömmar. Kan man inte bara skippa tjugo år av tvivlan och oro och blir den där visa människan med en gång. Den som bär på en väl rotad självkänsla. Den som står som klippan mitt i havet. Vågorna kanske slår emot en men man bara skrattar och står kvar. Musiken hjälper till. Och poesin. Så att man kan bli en klippa. Fast det kanske man inte borde vilja bli?

Jag brukar fråga de som är äldre. Ni som vet, vad är det som är det viktigaste i livet? Ni som gått på nitar och hunnit ångra saker ni har gjort eller saker ni inte har gjort. Berätta för mig vad som är viktigt så jag inte misstar mig.

vi har blivit en katastrof
vi har blivit vad vi gjort oss till
och vi gör oss till, pappa
gör oss till för att bli en bild
i en tabloid, pappa

Poesi: Mauritz Tistelö