Vilken fegis jag är! När jag var mindre var jag orädd. Så växer jag upp och blir rädd.
Fastän jag tänker så mycket på döden kan jag inte förmå mig att göra allt det där. Som jag längtar efter, som den riktiga bea så gärna skulle vilja göra. Mitt livsprojekt liksom.
Att våga erkänna sina drömmar. Till och med våga försöka.
It´s in our hands sjunger Björk och jag fattar ju att det är så! Men hur omsätter man det i praktiken?
Nu vågar jag i alla fall peta på min B-uppsats, och imorgon ska jag skicka in en ansökan till Kulturversktan. Ett icke-steg för mänskligheten men enormt för bea.
Cruelest almost always to ourselves
It mustn´t
Get any better
Well now aren´t we scaring ourselves?
Unnecessarily
Aren´t we trying too hard?
Look no further
It´s in our hands
It always was
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar