Jag sitter 5 timmar med farmor på ett café i centrala Göteborg. Vi dricker chai-te med varm mjölk. Runt oss är väggarna kaklade i fina färger. Himlen skiftar från sol, till mulet och sedan tillbaka till sol. Vi pratar. Orden flyger över bordet och ingenting är för lättsamt, tråkigt eller svårt att prata om. Alla ord får finnas, alla känslor lyfts fram och läggs på bordet. Runt oss reser sig cafégäster och går ut i septemberdagen. Vi sitter kvar. Får nya bordsgrannar. Delar insikter och livserfarenheter med varandra. Vi beställer mer te. Varsin muffin på det. Allting ska avverkas. Ingenting är oviktigt. Det gäller livet.
Hemma har jag numera en palm. Den står i ett hörn. Den matchar det vackra golvet. Jag funderar på om jag ska ställa den närmare fönstret. Närmare solen. Jag njuter av grå moln och kyla i luften. Jag drar på mig min kappa med tillfreställese. Hösten har kommit. Klar frisk luft och stjärnklara kvällar. Snart kommer sprakande färger explodera ut över stan.
Livet är ovisst. Inte en plan i sikte. Inte ett jobb, inte en aning. Men en väldig massa drömmar. De samlas på hög. Jag ska vårda dem väl. Kanske kan de besegra min oro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar