Jag är inte rädd för döden längre. When you gotta go, you go. Salem al Fakir
Tempofestivalen är över. Första dagen efter festivalens slut kommer vi alla trötta till kontoret. Packar ihop filmer och sorterar kvitton. Nu är det tid för att "knyta ihop säcken". Vi tar en kaffe i solen och jag berättar att jag vill flytta hit, till Stockholm, men att jag får se hur det blir. En praktikant från Ryssland åker hem idag och vi tar ett sista gruppfoto, säger "I will miss you" och tackar för festivalen. Jag vet inte om vi någonsin kommer att ses igen.
Jag har besök under hela festivalveckan och jag påminns om hur mycket energi en enda människa kan ge mig. Hur min trötthet kan bli nästan omärkbar av någons kärlek och hur jag kan gå på högvarv av att älska en annan människa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar