Idag dricker jag morgonkaffet långsamt. Njuter av smaken och hettan och blickar ut över en klarblå himmel och en stad som ligger ren och klar i solljuset.
Klockan två har jag tvättid. Medan maskinerna rullar träffar jag en vän. Vi sitter på gården. På en bänk. I solen! Det går så långt att jag tar av mig jackan. Sedan åker koftan av. Jag sitter i tshirt och pratar om kärlek på en bänk i solen.
Kontentan av samtalet: Att lita på sig själv. Det man känner har en innebörd, betyder någonting. Man måste alltid förhålla sig till det man känner inombords. Ibland är det nästan omöjligt att veta hur man ska handla. Hur vill känslorna att jag ska agera? När man inte vet måste man försöka tro på sig själv, att man väljer rätt hur man än väljer att handla. Att det blir bra i slutändan.
Sen är tvätten färdig. Solen försvinner och gården blir sval och kylig. Jag jobbar ett par timmar. Nu är det kväll och den tysta himlen är sotig och svart. Små glimtande ljus rör sig i natten.
Tiden rör sig framåt och minnena samlas på hög. Jag stänger allt fler dörrar inåt. För att slippa korsdrag. Jag vill ha lugn och ro. Inte storm. Nu är det som det är och det viktigaste är att det är vår. Jag har solat i tshirt, tvättat min smuts och umgåtts på bänken i solen med en fantastisk vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar