Te-kalas

Från fönstret i sovrummet ser jag månen. Den lyser full och jag önskar att jag hade en kikare så jag kunde se mer, titta på bergen och månljuset genom glaset och känna mig riktigt nära.

Farmor fyller 76 och hon har te-kalas. Tre tekannor står på spisen, fulla med olika sorters teer. En enorm kanna med kinesiskt svart te, en kanna med grönt te och en kanna med svart te blandat med lapsang. Vi får tårta på marängbotten. Hembakat bröd och marmelad. Vi dricker bubbelvatten efter maten, pratar om framförhållning och konst. Alla älskar släktens nya hund, en tre månader gammal Messi som ser ut att besitta hela världens visdom i sina ändlösa, svarta, blanka ögon.

På hemvägen cyklar vi längs vattnet. Förbi ett Röda Sten med kvällssol och njutande människor. Jag tänker på att trösta sig själv, och på vikten av att förstå när man behöver någon och när man klarar sig själv. Att förstå när man måste hänga ut sitt mörker i natten som en flagga och skrika högt för att någon ska komma, eller när det räcker med att tända en lampa i sitt rum och trä sina egna ord på ett pärlband. Andas ut sitt inre på ett vitt papper och forma olika ord på det. Att titta in i en spegel och få en lugn och stilla blick tillbaka. Att inte vara rädd för sig själv.