Jag tänker på det som är verkligt. På hur mycket jag uppskattar verkliga berättelser. Ord som beskriver det operfekta, meningslösa, svarta. Utan att för den skull verka nedslående. Ord som just genom att beskriva livets baksida kastar ljus på det som är vackert. Titta så fult det är, men det är inte allt. Ord som knyter samman. Som tar sig allra längst in. Gräver ut all smuts och kastar den i solljuset.
Vikten av verkliga berättelser med raserade fasader. Att få höra en annan människa berätta om sitt liv. Utan vackra omformuleringar. Att få se sin granne stå i en lerig trädgård, med skiten upp till knäna, och rensa sitt eget ogräs. Det kan vara djupt befriande.
1 kommentar:
Alla människor bör ha en fet Annie Leibovitz-bok liggandes avslappnat på vardagsrumsbordet...
Skicka en kommentar