Jag tänker på hur det var innan saker hunnit hända. Innan erfarenheter hunnit samla damm och tankar börjat forma oroliga moln. När det fanns en enda stig att vandra. När man hoppade mellan vattenpölar fulla av himmel och moln. När man trädde drömmar på strån och kastade sina tårar som mareld i vatten. När man drog streck mellan ljusprickarna på himlen och ritade figurer i det svarta. Livet kunde skrika och glittra på samma gång. Bland nattens monster fanns alltid ett snällt som ville leka.
2 kommentarer:
FANTASTISK!!!! bild vid strandkanten! Och dina ord är vacka.
Tack! Så kul att du läser här!
Skicka en kommentar